Vi tar det från början...

Allt börjar med annandag jul 2006 då jag väntade barn och hade gått en dag över bf.

Vaknade vid fem tiden på morgonen med värkar och på förmiddagen begav vi oss

 dom ca 11 milen till bb.

Allt gick bra och efter 19 timmar var allt över...

vi hade fått en son Emil :)

Allt var så bra och vi såg oss inte mätta på det lilla knytet, så vacker, så näpen och alldeles perfekt.

Nån timma efter blev vi flyttade till patienthotellet.

Andra dagen på patienthotellet började det overkliga hända, Emil åt inget och blodsockret sjönk.

Han började även få konstiga ryckningar i ena sidan.

Vi blev flyttade till avd 10 för tidigt födda och där fick han flera

 ryckningar samtidigt som andningen avtog.

Allt skedde så snabbt, akutrum, provtagning,

 ultraljud, massa folk m.m

Röntgen visade en stor hjärnblödning höger fram som

var ca 5 cm i diameter.

Han lades i respirator och skulle

 flyttas till ett bättre sjukhus via helikopter.

Världen rasade under våra fötter och jag

 minns ännu idag vilken känsla jag hade

som nybliven mamma...skulle dom ta MITT barn

ifrån mig (vi fick inte ens stå bredvid hans säng då).

Han behövde ju sin mamma och pappa nära.

Nåväl...vi fick helt och hållet lämna över vår fina

 son i främmande händer och lita fullt ut på dom.

Helikopter kom, vi fick packa våra saker och ta taxi efter.

Helikoptertid från Karlstad till Uppsala 1

timma och bil 4-5 timmar.

Det var den värsta längsta resa jag gjort.

Jag hörde bebisskrik hela bilfärden men

 slumrade till nån gång av ren utmattning.

Väl framme fick vi träffa honom liggandes

på intensiven för nyfödda,

 nedkyld (för att kroppen skulle få arbeta så lite som möjligt).

Det var ca 15 slangar kopplade på honom, sond,

 EEG, provslangar, EKG m.m

Vi fick höra av läkare att ta en dag i taget.

Livet rullade på där och det blev nyår.

Emil blev mer och mer stabil och snart

 fick vi eget rum med övervakning.

Han blev piggare och piggare och snart

 var alla slangar utom sonden borta.

Vår son kom fram bakom alla främmande föremål.

Två veckor där fick vi återvända till vårt hemsjukhus i Karlstad.

Där piggnade han på sig och började ta emot flaska.

Ytterligare två veckor senare var vi äntligen hemma där

vi skulle fortsätta mätning av huvudet två ggr om dagen och ha daglig telefonkontakt.

 

Nu gjorde jag lång historia kort och detta var bara början på nått vi aldrig trodde skulle hända...